Idag har vi varit och tittat på domarcupen i fotboll, och jag satt där och tänkte på alla gånger jag sett dig spela fotboll. Från att du började när du var 6 år tilll sista matchen med Vittjärv. Du älskade det. Det var det bästa du visste. Man kunde höra på rösten när du ringde hem efter matchen hur det hade gått, vinst eller förlust. Hur glad och stolt du var över laget när ni vunnit och hur besviken du var när ni förlorat. Jag ska fortsätta titta på fotboll och minnas allt roligt vi fick vara med om tack vare ditt stora intresse.

Jag tänker på tiden då jag bodde i Boden, och bjöd in en grupp yngre kollegor, varje Måndag jag var hemma, på Måndagsfika. Omkring 10 personer trängdes i min lilla 1:a. Jag hade bakat och bjöd på kaffe och du Erik var en av dem mest trogna anhängarna, för att inte tala om den mest entusiastiska..!

Jag minns speciellt den gången du och ett gäng andra följde och skulle kolla när jag spelade fotbollsmatch i Älvsbyn, en Måndag, och på hemfärden till Boden så skickade jag du ett sms och frågade vad det var för fika, varav jag svarade att det skulle vara äppelpaj med vaniljvisp OCH glass, varav att jag fick ett "Jag älskar dig!" till svar! Haha, jag minns att jag var så glad att det fanns någon som delade min fikapassion lika digert som mig. Jag hade så innerligt velat Måndagsfika med dig igen Erik.

Tänker på dig. Saknar dig.

Idag när jag skottade snö på altanen igen såg jag dig framför mig. Hur du gick här med krökt rygg och skruvade trall.. Solen sken och det var en toppenfin dag. Jag tänker också på när vi bytte drivrem på er bil och hur lätt vi hade för att jobba ihop. Vi skrattade fast det var så trångt att vi fick trycka in våra händer för att lägga den rätt. Jag är så ledsen men ändå så glad att vi fick göra de här sakerna och att jag fick lära känna dig. Din pappa gav mig ett så fint kort som jag tittar på ibland och minns.

Erik.

Det är så många stunder med dig som jag vill ha tillbaka.

Och jag vill ha dig tillbaka!



Jag minns de helger vi stannade kvar i Boden du och jag, för att läsa till oss en Jägarexamen.

Sovmorgnar på logementet med långa långa samtal kring livet och huruvida vi någonsin skulle lyckas bli vuxna vi två.

Att konstatera att vi missat frukosten ännu en gång och att vi tvingas springa till kursen även denna morgon.

Alla skratt till varandras ordvitsar och alla gånger man förgäves försökte hålla sig för skratt för att ordvitsen helt enkelt var för dålig:)



Jag minns när vi äntligen gjort och klarat sista provet och därmed fick vår efterlängtade examen.

Hur vi firade den kvällen med att äta ost och kex och dricka vin i dagrummet, bara vi två.

Då sade du med din eftertänksamhet;

"nu är vi nog vuxna Jonas, vi äter ost och kex och har en varsin Jägarexamen",

och det tog vi i hand på.



...men det är inte roligt att vara vuxen utan dig Erik.

/Jonas

Jag har sedan snart 6 år tillbaka tränat ett flicklag i innebandy (IBK Boden 97-98) och sökte inför förra säsongen nya hjälptränare till våra duktiga tjejer. Då jag är kollega till Erik och Maria så har jag under vår fysiska träning möt de båda på innebandyplanen och sett vilka fantastiska förebilder de skulle vara för våra tjejer. Då både Erik och Maria kommer från lagidrottens värld var de perfekta i vårat lagbygge.

Erik och Maria tillfrågades och jag var övertygad om att de kunde hjälpa tjejerna och bidragit främst med glädje till idrotten och kanske främst Erik med sin vinnarskalle kunde lära tjejerna att älska att vinna och därmed xxxx.....inte direkt tycka om att förlora...;o).

Nu valde Erik och Maria av avböja vår förfrågan vilket vi har stor respekt för då de hade mycket annat i fokus.

Enligt mig som tyvärr fick känna Erik alldeles för kort tid så var Erik en sann idrottsman med en enorm kärlek till idrotten och kärlek till allt vad den medförde.

Många tack Erik för alla minnesvärda stunder på arbetets innebandyplan.

Både som din medspelare och motspelare njöt man av att se dig spela, du satsade alltid max, var ödmjuk och givmild samt drog även med oss lite äldre gubbar i försök att hänga på! DU var en sann förebild/ Tack!!!

Minnen...små fragment, bitar av minnesbilder fladdrar förbi dagligen.

Minns när jag höll dej på BB, endast en dag gammal.

Minns din ettårsdag och en liten sjömanskostym. Minns när du hade vattkoppor och jag satt barnvakt.

Lek i en sandlåda med grävskopor och traktorer. Turtels-kakor, bandsagor, en lill-kille i gigantisk hockey-utrustning. Fisketurer, bollspel av alla slag.

En fundersam blick, en allvarsam min...du ville kolla in, godkänna, innan du slappnade av och tog kontakt.

Du och familjen på fikabesök, hur orden snubblade på varandra när du blev för ivrig... klurig blick, snett leende. Pigga, nyfikna ögon.



Tyckte så mycket om dej!



Önskar så att vi hade fått ha dej kvar i våra liv.

När Erik var på besök i Bjännsjön för några år sedan, fick han syn på farmors solhatt som hon hade lagt undan i storstugans soffa. Det var en liten vit hatt med solbrätte. När han väl hittat den, satt den på hans huvud hela dagen. När dagen var slut och hemfärden närmade sig la Erik upp hatten på storstugans takbjälke. Där får den ligga som minne av Erik. Kortbevis finns...

Middag hemma hos oss, hela gänget på plats. Efter efterrätten frågar Erik om inte han kan få elda lite i öppna spisen, och det är ju klart. Sen sitter han och Mia tillsammans på fårskinnet framför brasan resten av kvällen, och ser så lyckliga ut som man kan vara. I alla fall tills veden tar slut :)



En annan kväll somnar Mia här i soffan när vi tittar på film. Erik försöker sälja henne till oss när han tycker att det är dax att gå hem och hon gärna vill sova en stund. Vi hade gärna behållit henne, men det slutade ändå med att de gick hem tillsammans.



Jag sitter på arbetsrummet och är på fruktansvärt dåligt humör över någonting. Dörren slängs upp och in kommer Erik och drar av ett rejält luftgitarrsolo komplett med hårdrocksposer och ljudeffekter. Och ett typiskt Erik-flin på det. Sen var de omöjligt att fortsätta att vara på dåligt humör.



Det finns så många bra minnen, det går inte att berätta alla. Men jag tänker på dem och saknar dig, Erik. Varje dag.

Det som kommer för mig nu när det är sommar är när ni var "hemma" i Stockholm förra sommaren, på Ljusterö. Ni kom ner en lördag när vi byggde altanen. Eller rättare sagt Janne med kompisar byggde och jag stod för markservicen. På söndagen kom du och Mia och högg i för fullt och hjälpte till att göra den färdig. Janne och jag har sagt till varandra många gånger den här sommaren när vi sitter därute att "den här har Erik och Mia varit med och byggt". Och det var så roligt när vi fick träffa dina föräldrar och vi fikade en kväll tillsammans när de kom ner på sin semester. Vi fick träffa "mors" och " fars" som du pratade mycket om och jag hade aldrig hört någon kalla sina föräldrar så. :-) Du fattas oss Erik och det finns fler minnen...

I nästan allt jag gör påminns jag om dig Erik. Detta gör att vissa saker känns jobbiga. Det blir liksom en tröskel som man måste kliva över. Att spela golf igen innebär att jag måste kliva över en ganska hög tröskel. Varför det då, kan man undra? Varje gång jag spelar minns jag dina procedurer innan slaget och kanske mest ditt "hole in one" på hål 5 på korthålsbanan i Skellefteå. Jag antar att du inte sa det till så många så därför säger jag det nu. Älskar och saknar dig oändligt!!!

Det minne som känns starkast just nu är alla de gånger vi ringt, mailat eller sms:at till varandra vi två, då har de första orden som sagts eller skrivits alltid varit;

"vad gör du nu för tiden? Varför hör du aldrig av dig? Det var alldeles för länge sedan vi sågs"

som ett roligt skämt med koppling till Tomas Ledin's låt.



När vi väl sedan träffats har denna låt spelats och sjungits om och om igen, eftersom vi tyckte att det liksom var just vår låt! :)



Det är med sorg i hjärtat jag lyssnar på den låten just nu..

För så känns det Erik; En del av mitt hjärta kommer alltid slå för dig.



/Jonas